Psalmer, ja!
Inte Psaltarens utan Svenska psalmbokens. Svenskkyrkliga hymner, alltså.
Jag kan fortfarande rätt många av dem utantill: Psalmbok m/86 förstås, men mest 1937 års tappning:
Vi sjöng oss rakt igenom dem på morgonbönerna-Laudes, sommaren igenom, i Gamla Hjelmseryds 1100-talskyrka.
Om psalmer kan sägas mycket!
–De är tysk-svensk lutherdom på vers.
–De är ofta rätt långa.
–De rimmar.
–Ordföljden är sådan att man lämnas undrande ibland:
”Vi må besjunga med varann/
hans liv som döden övervann/
i Påskens morgonstunder”
Ja, så illa kan det gå, lyckligtvis bara i psalmen!
Nu lever jag i den östortodoxa, bysantinska miljön, där nästan alla ”psalmer” är skrivna i fornkyrkan, någonstans mellan c. 150 –ljushymnen ”Glada Ljus” i vespern– och 700-talet –Johannes av Damaskus, Kosmas av Majuma mfl.
De är programmatiskt rim-fria; man undviker alla rim! –och sista raden är oftast ett lovprisande utrop, som en gång i tiden var refräng i psaltarsången. Det sätter karaktär på gudstjänst och bedjande kan jag lova!
Nej, jag saknar inte rimmen! Snarare upplever jag att jag är ”rimbefriad”, . Ord och innebörd får blomstra utan att man klipper svansen av dem. Vore jag syrisk-ortodox så rimmar det hela tiden! Det beror på språket: I syriska slutar alla substantiv på -å i singular och -e i plural, och adverb (på vilket sätt något görs), vanligen ”-a’ith”, Då rimmar nästan allting!
Men varken svenska, grekiska -eller hebreiska- är sådana.
Jag är glad att fri från rimmen,
sjunga fritt om himlatingen…
”Långa psalmer” är inte enbart positivt.
Det borde ju vara underbart med sådana! Ju längre, ju bättre!
Men så är det inte. En god svenskkyrklig högmässa lämnar en lätt huvudvärk efter sig.
Det gör inte en orthros (stor morgonbön) eller gudomlig Liturgi (högmässa).
Varför?
Jag har ingen vetenskaplig, medicinsk förklaring, men tror, att det har med andningen att göra.
En gång i tiden hade bysantinsk gudstjänst långa hymner.
De kallas ”kontakier” och är på cirka 22 strofer (verser).
Den berömdaste diktaren av kontakier är den helige Romanos Melodos, ”Skönsångaren”, på 500-talet, som förde in den rika syriska hymntraditonen på allvar i den grekisktalande kristenheten. (Helige Ambrosius i Milano gjorde det tvåhundra år tidigare i Väst.)
Nu sjöng inte alla med i hela kontakiet: om de sjöng med, gjorde de det i refrängen, som avslutade varje strof:
”Du som allena känner människans hjärta!”
” ..och skänkte världen stor barmhärtighet!”
”Ett litet barn, som är Gud före alla evigheter!”
Ortodoxa kristna känner lätt igen dessa fraser än idag. Men man slutade faktiskt att skriva kontakier.
Några kvarstod i bruk, särskilt den mäktiga ”Akathisten till Gudsföderskan” (som det sägs, att romerskkatoliker får be likvärdigt med rosenkransen!)
Istället kommer –kánon!
Allt hymnmaterial läggs i anslutning till nio hymner, oden, från Gamla och Nya Testamentet:
1.Moses segersång 2 Mos 15:1-19
2. Moses sång i Femte Mosebok 32:1-43 Används bara i Fastan.
3.Hanna, Samuels moders bön: 1 Samuelsboken 2:1-10
4. Habbakuks bön: Habbakuk 3:2-19
5. Jesajas bön, Jesaja 26:9-20
6. Jonas bön, Jona 2:3-10
Här kommer inskott av hymner (Kontakion, ikos)
7. De Tre heliga männens bön Daniel 3:26-56 (Tillägg till Daniel i Bibel 2000)
8.De Tre heliga männens lovsång i elden: Daniel 3:57-88 (Tillägg till Daniel i Bibel 2000)
9. Gudsföderskans lovsång, Magnificat, Lukas 1:46-55) och Zakarias bön, Benedictus, Lukas 1:68-79
Man sjunger en temahymn (irmos) först, sedan ett antal småhymner (troparion)
med korta utrop emellan.tex. ”Ära vare dig Herre, ära vare dig!” och så temahymnen igen (katavasía) och (ofta) en kort litania innan nästa hymn.
Detta slog total ut kontakiets 22 hymnverser med refräng. Varför?
Skälet torde vara struktur och variation.
Man kommer åt att ”byta andning” rätt ofta. Tempot växlar.
Hela gudstjänsten är lätt, trots att kanon kan vara rejält lång ibland, med de nio bibliska sångerna (som läses under Fastan) nio temasånger som upprepas i slutet av varje sång, och upp till 14 reciterade verser däremellan!
Detta är alltså ”kanon” -och man tröttnar inte! Församlingen serveras dock bröd och vin under kanon -så man orkar.
Kanon bes ofta som fristående gudstjänst-tre extra älskade ingår i de flesta bönböcker.
Kanon har sin ordinarie plats i Midnattsgudstjänsten och, framförallt, i Orthros, den stora Morgongudstjänsten (ungefär: matutin plus laudes).
Som en skimrande vävnad kläder den evangeliet varv efter varv: man stannar, ber, och sjunger vidare.
Ofta sjunger man bara irmos/katavasiorna. I Jerusalem kallar man morgongudstjänsten för ”katavasíorna”.
Här kommer, som ett vackert exempel, slutet på kanon på Stora Lördagen, alltså Påskafton:
Irmos 8:
Darra och bäva, du himmel, och bäva ni jordens grundvalar!
Ty se, bland de döda räknas han, som bor i höjden,
och han lägges i en trång grav.
Lova honom, ni barn, lovsjung honom, ni präster,
och upphöj honom i alla evigheter, du folk!
–Ära vare Dig o Gud, ära vare Dig!
Ditt allrarenaste Tempel är förstört, dock upprestes det fallna tabernaklet.
Han som bor i det höga har kommit ned till den förste Adam i dödsrikets djup.
Honom må ni ynglingar välsigna, ni präster prisa och ni folk upphöja över allt i evighet
–Ära vare Dig o Gud, ära vare Dig!
Lärjungarnas mod tröt, men Josef av Arimatea var djärvare; ty då han såg alltets Gud som lik och naken,
bad han att få kroppen för att begrava den och han ropade:
”Honom må ni ynglingar välsigna, ni präster prisa och ni folk upphöja över allt i evighet!'”
–Ära vare Dig o Gud, ära vare Dig!
O främmande under! O kärlek och oändliga fördragsamhet!
Han som bor i höjden är förseglad underst i jorden med eget samtycke
och Gud beskylls falskeligen som en bedragare.
Honom må ni ynglingar välsigna, ni präster prisa och ni folk upphöja över allt i evighet!
…
Irmos 9:
Gråt icke,över mig, Moder, när du i graven ser din Son,
som du jungfruligt mottog i Ditt sköte.
Ty Jag skall uppstå och förhärligas
och i härlighet utan ände skall jag, som Gud,
upphöja dem, som i tro och längtan lovar Dig.
–Ära vare Dig o Gud, ära vare Dig!
’O Son utan begynnelse, i ett sätt som övergår naturen
blev jag välsignad vid din underbara födelse,
ty jag besparades all skada.
Men nu skådar jag Dig, min Gud, som ett livlöst lik.
Jag är stungen av den bittra sorgens svärd.
Men stå upp, så att jag må bli upphöjd!’
–Ära vare Dig o Gud, ära vare Dig!
’Av min egen vilja överräcker jorden mig, o Moder,
dock darrar helvetets väktare när de ser mig
klädd i hämndens blodbestänkta klädnad;
ty som Gud på korset har jag slagit ned mina fiender
och jag skall uppstå igen och upphöja dig!
–Ära vare Dig o Gud, ära vare Dig!
Må skapelsen högt glädja sig, må alla födda på jorden vara glada;
ty dödsriket, fienden, har krossats.
Ni kvinnor, kom att möta mig med välluktande kryddor;
ty jag har befriat Adam, Eva och alla deras släkten
och på tredje dagen skall jag stå upp igen!